Längtan
Jag sitter och trummar med fingrarna mot bordskivan, Jennifer är sen till fikat.
Muffisen som jag köpt, ser så lockande ut att jag nyper av en bit och känner hur den smälter i munnen. Jag tar en bit till. Tittar på klockan. Snart en halvtimme sen.
Dricker av latten, som nu blivit kall. Jag grimaserar. Jäkla Jennifer!
"Är det ledigt här?" två mammor med sina barnvagnar pekar på platsen bredvid mig.
"Tyvärr, jag väntar på en vän", jag bokar stolen genom att lägga min jacka på den.
De följer missnöjt mina rörelser med blicken, "kanske vi kan sitta här så länge?"
Jag suckar, "visst" och flyttar på jackan igen. Sen knaprar jag i mig resterna av muffinsen. Latten låter jag stå orörd.
Min nya bordsgranne tar upp sin bebis ur vagnen och börjar amma henne/honom. Jag ler lite och försöker ignorera känslan som synen väcker. Längtan.
Plötsligt känner jag mig patetiskt ensam. Med mina barn i skolan och en utebliven vän som skiter i att jag sitter här och väntar. Jag börjar plocka ihop mina grejjer.
"Hej, gumman! Förlåt att jag är sen", Jennifer ser allt annat än stressad ut, men hon gör en knappt synlig gest bakåt, samtidigt som hon mimar Diana.
Har hon tagit med sig makens exfru?
"Har du inte passat några stolar åt oss?" Diana som kommit ifatt ser kritiskt på mina bordsgrannar som hör piken,
"Vi är snart färdiga, sen kan ni få stolarna."
Jag bara gapar, men orkar inte tjafsa. Förresten har jag inte hjärta att jaga bort dem.
"Jag har redan fikat färdigt. Men om ni vill följa med på en shoppingrunda, så får ni det."
Jennifer gnuggar sin mage och ser missnöjd ut, "bara om vi käkar lunch också."