MED APTIT PÅ LIVET
Jag promenerar hem till Emils kompis Jack, för att hämta hem min son till middagen som är färdig.
”Pojkarna sprang ut efter maten. De skulle gå till fotbollsplanen, tror jag.” blir svaret från Jacks mamma.
”Okej, då går jag dit. Ha en trevlig helg!” lägger jag till. Artig som jag är.
På fotbollsplanen är det tomt, förutom en liten tjej på en trehjuling, ”är du Emils mamma?”
”Ja, har du sett honom?”
”Han gick hem till Loa, för Loa skulle hem och äta.”
Jag traskar vidare.
Hemma hos Loa finns inga pojkar.
”Näe, jag bjöd killarna på tacos, men sen hade de bråttom ut igen. Tror de gick till Agnes.” informerar Loas pappa.
Sökandet fortsätter.
Utanför Agnes hus sitter, förutom Agnes själv, Jack, Loa och Emil. De har varsin stor glass-strut i handen.
”Jag har letat efter dig. Du skulle ju komma hem och äta middag klockan fyra bestämde vi ju.”
Jag är precis påväg att tillägga att han inte behöver komma med hem nu, eftersom han troligen är mätt efter måltiderna hos både Jack och Loa. Och så en stor glass efter det.
Men Emil reser sig raskt upp, ”vad blir det för mat?”
”Hamburgare”, jag ser med stora ögon på min son. Kan han verkligen äta mer?
”Vad gott! Får vi följa med?” undrar vännerna.
Jag nickar stumt. Förundrad över hur mycket en energi en barnakropp kan förbränna.
