FinaFrun.se

Dottern kommer hem tidigt från skolan idag.
"Hej, är du redan hemma!" hojtar jag.
"Jag var inte med och klättrade, det kändes inte säkert."

Och så berättar hon från början, hur de skulle åka iväg med idrottsläraren och klättra. De hade gått in i en skog och stannat framför ett högt stup. Där hade eleverna förvirrat undrat om de inte skulle gå till en klätterstudio?

"Nej, ni ska klättra här, på berget."
"Vart är instruktörerna och utrustningen då?" undrar min dotter.
"Det är bara jag här," idrottsläraren slår ut med armarna, "jag kommer hålla emot med ett rep." (här kan ju tilläggas att det är 15-åringar vi pratar om. Flera av dem väger säkerligen mer än idrottsläraren)
"Inte för mig. Jag avstår. Det känns inte säkert." Dottern flyttar sig från gruppen och jag har en känsla av att läraren vet att det inte är någon idé att argumentera med henne. Han skulle ändå gå som förlorare ur den kampen...

Flera klasskamrater avstår, en av dem är en erfaren klättrare. De åker hem igen.

Detta gör mig stolt!
Jag är stolt över att min dotter är stark och vågar säga ifrån när något inte känns rätt. Och jag berömmer henne, lättad över att hon är hemma helskinnad.

Tyvärr är det en del föräldrar som istället reagerar med förmaningar, att man ska lyssna på den vuxna i sällskapet och göra som hen säger. Bara för att man är vuxen betyder inte det att man automatiskt har bättre förstånd!

Hur skulle du ha gjort?

Jag hämtar barnen från skolan med bil. Varje dag. Det ger oss en stund att prata, avskärmade från världen i en resande bubbla. Det är då som dagens upplevelser från skolan är färska i minnet, aktuella och ofta rinner allt möjligt ur dem direkt.

Ibland är några klasskamrater också med och för en tid sedan var det en ledsen kompis som följde med oss hem. Han berättade att några äldre elever hade retat honom för att hans naglar var målade.

Vännen sträcker fram sina händer och visar mig det klargröna lacket.
"Det är ju jättehäftigt!" tröstar jag och visar mina blå naglar. När han inte ser vidare imponerad ut av detta så tillägger jag, "dessutom så målar mängder med coola artister sina naglar."
Han ser lite gladare ut.

Dagen därpå, kommer även min son med målade naglar till skolan. Efter en vecka har flertalet killar på skolan nagellack. Nu är det trendigt! Och retstickorna tystnar. Om en hel grupp ser likadana ut så är det tydligen okej...

Varför är det så? 
Man ska passa in. Se lika ut. Tänka lika. Sticker man ut så är man ett hot?

Då faller vi tillbaka till mitt vanliga tragglande: De som letar fel hos andra, gör det ofta för att överväga alla de fel som de ser hos sig själva.

Fina Frun står i garderoben, förlåt -  min walk-in-closet (med rätt ord så låter det mer glamoröst), gäspar och stirrar på kläderna. Vad ska man välja? Jag saknar inspiration idag. Vilket är synd, för outfiten är annars det som kan kicka igång dagen.

Jag är inte av den sentimentala typen som har svårt för att göra mig av med kläder, tvärtom. Det rensas ganska ofta och slängs. För ofta kanske. För ibland står jag och letar efter en top tills jag blir galen, när jag plötsligt minns att den inte finns i min ägo längre...

Ett plagg in - ett plagg ut, är förvisso ett bra motto, men det finns ju en gräns...